Min älskade farmor var som en mamma och bästa vän för mig. Jag träffade henne varje dag under min uppväxt så vi stod varandra väldigt nära.
De senaste åren som jag och maken bodde i lägenhet mådde jag inte bra. Det var trångt och jag kände mig instängd. Kände farmors närvaro flera gånger om dagen och jag pratade ofta med henne.
I vårt hus där vi bor nu känner jag en enorm frihet och jag mår så mycket bättre. Sedan vi flyttade hit känner jag inte hennes närvaro så mycket. Men jag tror att hon nu är hos någon annan i familjen som behöver stöd, där hon sprider sin kärlek och värme precis som hon gjort hos mig.
Innan jag nu skulle posta det här inlägget gick jag till fönstret och tittade upp mot himlen. Samtidigt som jag log och tänkte på henne så kände jag att hon tittade på mig. Det kändes ungefär som en bekräftelse på att hon finns när jag behöver. Det var så fint att jag fällde några tårar ❤️
